Jag har ju inte haft någon fungerande dator sedan förra veckan, så jag skriver i efterhand nu om de senaste dagarna..
Natten till måndagen var verkligen förjävlig, jag hade så jävla ont.. Vaknade av att jag hade skit ont, snurrar i hela skallen av smärta, borde nästan se stjärnor cirkulera runt som på tecknade filmer.
Gick upp & tog Dexofen tillsammans med Alvedon, för bättre effekt. Fick kämpa i mig tabletter med vätska.
Hade jätte ont, varenda klunk jag svalde gjorde jätte ont.
Gick & la mig en stund för att låta tabletterna verka, men efter någon timme hade jag fortfarande lika ont.
Ringde käkkirurgen och sa hur ont jag hade, de sa att jag skulle komma in direkt.
Innan jag åkte var jag tvungen att vila en stund, för att få ork & kraft.
När jag väl skulle åka halv tolv, svartnar det bara för ögonen när jag ska böja mig ner & ta på mig skorna.
Inser att jag håller på att svimma, sätter mig ner på golvet i köket & tvingar i mig vätska.
För varje klunk jag sväljer gör det jätte ont i hela käften.
Får vila ytterligare lite till, ta mera smärtstillande & tvinga i mig ännu mera Coca cola som är ultimalt att dricka för att även få energi.
Vid 3:e försöket att komma iväg har jag även garderat mig med att ta med Coca cola i ryggsäcken.
Nu har klockan dessutom gott flera timmar sedan jag ringde käkkirurgen, insåg att det var rejält lerigt på stigen genom urskogen upp till busshållplatsen. Fanns en busshållplats nästan utanför huset, men i vanliga fall är det för latmaskar som åker buss därifrån. Men nu var klockan 2 & inga bussar går vid den hållplatsen den tiden.
Efter halva vägen på den leriga skogstigen börjar det snurra i skallen igen, inser att jag håller på att svimma igen och får hålla mig i ett träd. samtidigt ser jag att mina svarta Convurse numera är bruna, får jag sjunkit ner i leran så månget på stigen. Jag kämpar med att få i mig ännu mera vätska.
Efter några sekunder kämpar jag de sista stegen till busshållplatsen. Kollar in klockan & ser att det tagit mig 15 minuter att gå till busshållplatsen, normalt brukar det ta 3 minuter.
Till slut kommer bussen, det är mycket folk som stirrar på mig för att jag är så svullen i ansiktet.
Om det inte hade varit för att jag haft så ont & varit så trött, så hade jag sagt till alla uppkäftigt: Va fan glor ni på? har ni aldrig sett någon som är så här extremt svullen efter en käkoperation förrut.
Vägen med bussen på väg till sjukhuset, har aldrig känts så lång innan, min trötthet & dåsighet av dexofenen, gör att jag slumrar till flera gånger. Varje skarp sväng som bussen gör, känner jag hur ordentligt ont jag har i käften.
Vid detta laget hade blå-ljus med ambuilansen varit ett bättre alternativ, men jag är ju mer än envis..
Att ringa 112 & 2 ambulans sjukvårdare som hade gjort entre i flytt-kaoset i min lilla etta. de kanske inte ens hade kunnat lokalisera sin patient bland alla flyttkartonger.
Till slut är bussen framme vid sjukhuset och jag får kämpa mig ut för att ta de sista stegen upp till käkkirurgen.
Mitt personnummer är inte registrerat i patientdatorn i väntrummet, så jag går fram till receptionens lucka & säger att jag kommit & har ordentligt ont! Jag får sitta ner & vänta en bra stund.
Till slut kommer tandsköterskan Viktoria som är bekant till familjen & ropar upp mig. Känner mig extra trygg när jag inser att Viktoria ska ha mitt besök. Hon frågade hur jag hade kommit hit, hon trodde jag skojade när jag sa att jag hade åkt buss. Jag sa att min envishet vann över att ringa en ambulans.
Jag får sätta mig ner i tandläkarstolen lite halvliggandes, vi pratar lite undertiden vi väntar på att Kirurg-Carl ska komma som är och äter lunch. Jag har så ont och är så trött, så att ligga & prata är lite små jobbigt.
Till slut kommer Kirurg-Carl, som även han ser lite trött & sleten ut. Tar nog på krafterna & vara Käkkirurg med jour, men han har säkert väldigt bra betalt, det är han mer än värd!!
Carl kollade försiktigt i min käft, inget var inflammerat. Han ville veta om jag hade någon feber, så Viktoria fick ett tufft jobb att försöka leta reda på en febertermometer. jag låg precis på febergränsen, men har alltid haft lite lägre kroppstemp.
Carl kom med en super bra ide att jag skulle bli inlagd för observation, ta prover & få dropp då jag haft så ont det senaste dygnet, så jag knappt hade kunnat dricka. han ringde till Öron-Näsa-Hals mottagningen & sa på sin underbara dialekt: jag vill lägga in en tös hos er!
Viktoria följde mig ner till mottagningen, fick ta en liten genväg genom käkkirurgen.
Fick sitta ner i väntrum nr 2 en bra stund, tillslut kom SSK som skrev in mig kvällen innan Käk-op och hämtade mig.
Fick gå in i ett undersökningsrum, där en läkare även var. Han lyssnade på <3/lungor, kollade blodtryck, kollade in i svalj, öron & det värsta näsan. Han upptäkte då att näsblödning som orskade bakre näsblödning under OP fortfarande små blödde typ. Fick reda på att de skulle bränna blödningen, sa att jag är extremt rädd för att det skulle göra ont.
De kallade på en mer erfaren läkare, under tiden fick jag gå in i ett litet vilorum och utrustades med id-band, om jag ännu en gång skulle komma bort i någon av sjukhusets alla hissar. Fick ligga å vila i skrubbenen stund, medan tårarna rann ner för mina kinder av rädsla.
Till slut var stunden kommen, fick ta av mig min svarta J.Lindeberg tröja, som jag sa att jag var jävligt rädd om, då den var så dyr. Även en kvinnlig läkare hade kommit in på rummet, hon var den lyckligt utlottade personen som skulle få plåga mig.
Det gjorde ordentligt ont när hon förde in ett järnföremål i näsan på mig, detta ingreppet var betydligt värre och mer obehaglig än själva käk-op i sig.
När plågandet äntligen var över följde SSK med mig upp på avdelningen, där fick jag den bästa överaskningen på hela dagen! EGEN SAL 10!! Bara slängde väska och andra tillhörigheter ifrån mig och la mig på sängen.
Kom på att min kära mor säkert satt hemma & ville höra hur det var med mig.
Ringde henne & brast ut i gråt: Jag har blivit inlagd, DU måste åka och hämta väskan som är hemma som jag packade ifall om att jag skulle bli inlagd igen, samt mata kaninerna.
Hörde att stickvagnen kom rullandes på långt håll & att den kom närmare dörren, till slut stod SSK och ville sätta PVK så jag kunde på dropp. Blodprover togs även genom PVK'n så jag inte behövde stickas 2 gånger, omtänksamt, men jag är ju inte stick/sprut rädd efter att ha varit blodgivare i cirka 6 år!
Fick även dagens andra trevliga överaskning, en spruta med Kategan, som jag fick ta själv i magen.
Även den trevliga USKAN kom in å pratade med mig & hälsade mig välkommen tillbaka. Hon skojade lite och undrade óm jag kom tillbaka för jag saknat henne ;) Självklart sa jag, då det inte fanns möjlighet till en USKA att ta med hem.
Efter att Kateganet börjat verka, var det som att sväva på moln, underbart att bli så smärtfri & avslappnad!
sedan kom mamma en stund med mina grejor, fick ny Dalacin (antibiotika) intravenöst.
På Tv var det färjan som gällde.
Blev tidigt godnatt, slumrade till och vaknade av att natt SSK kom in och hälsade. En SSK som jobbade dagpass förra veckan. Somnade omedelbart & vaknade till vid 2 tiden då jag ännu en gång skulle få Dalacin I.V
Somnade sedan och sov riktigt gott!!